Detta blogginlägg ska handla om mediernas etiska gränsdragningar. I boken
Reporter beskriver författaren Björn
Häger att Sverige förhållandevis har ganska fria lagar om tryckfrihet och att
pressen själv skapat egna etiska regler (Häger 2013:268). Dessa regler finns
presenterade i häftet Spelregler för
press,tv och radio och de ska ses som ett stöd. Pressetik handlar om hänsyn, respekt och förhållning sätt vid
utövandet av den publicistiska uppgiften. Bakom de pressetiska reglerna står
Pressens samarbetsnämnd, där organisationerna Tidningsutgivarna, Svenska
Journalistförbundet och Publicistklubben samarbetar. I boken Yttrandefrihet och tryckfrihet beskriver
författaren Anders R Olsson att den enskildes skydd dominerar
publicitetsreglerna (Olsson 2012:228ff). Huvudparagrafen lyder:
”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från
sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig
belysning.”
I uppgiften skulle vi lyssna på ett av radioprogrammet Mediernas avsnitt
(2009-01-31, http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795).
I programmet diskuteras ett svårt publicistiskt övervägande i samband med
mordet på en homosexuell man i Malmö som skedde före jul 2008. I programmet beskrivs
det att olika medier har gjort olika värderingar i valet att publicera de
misstänktas religiösa och etniska tillhörighet. Det är här det svåra kommer in.
Hur mycket ska man berätta om de misstänktas bakgrund? Paragraf tio i Spelregler för press, tv och radio lyder:
”Framhäv inte berörda personers
etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politiska tillhörighet, religiös
åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är
missaktande”
Exempelvis publicerade kvällstidningen Aftonbladet att den ena
gärningsmannen är djupt troende och aktiv i en religiös församling. Detta trots
att polisen inte ser någon koppling kring gärningsmannens religiösa åskådning
och brottet. Morgontidningen Sydsvenskan valde att inte gå ut med informationen
kring gärningsmannens religiösa tro. Om jag hade varit ansvarig utgivare känns
det i skrivande stund att jag skulle valt att inte publicera informationen
kring gärningsmannens religiösa tro, i likhet med hur Sydsvenskan gjorde. Därför att jag inte visste om bakgrunden hade
något med mordet att göra. Om det under pågående polisutredning kommer fram att
så var fallet kan det publiceras när det är bevisat. Upplever att det är svårt
att säga om de medier som valde att publicera uppgifterna om religiös åskådning
gjorde fel. De kanske valde ett sätt att vinkla nyheten utifrån journalistens
egna värderingar och så att nyheten passade deras tidning och publik. Journalisten
och författaren Anders R Olsson poängterar att de etiska reglerna ska läsas,
tolkas och tillämpas individuellt av ansvarskännande publicister. Valet av
fakta sker utifrån varje journalists grundläggande värderingar (Olsson 2012: 230,234).
I boken Reporter går det läsa att
genom att följa de pressetiska reglerna skapas trovärdighet (Häger 2013:346).
Om jag var ansvarig utgivare skulle jag hellre vara försiktig med det som
publicerades och tänka mycket på de etiska riktlinjerna som finns, för att just
skapa trovärdighet hos läsarna.
Författaren
Anders R Olsson förklarar i boken Yttrandefrihet
och tryckfrihet att allmänintresset ska kunna grundas i något samhälleligt,
ett gemensamt behov för medborgarna att känna till. Detta poängterar även Björn
Häger i boken Reporter. När jag läste
hur dessa författare definierade allmänintresset kände jag att det som
diskuterats ovan, innehållet i Mediernas program från 2009. Att publicera gärningsmännens
etnicitet och religiösa bakgrund borde inte vara ett allmänintresse. Eftersom
detta kan påverka stora människogruppers tankar och känslor om en viss
människogrupp och en viss religion. Tänker mig mer att nyheter som exempelvis när
det i dricksvattnet i Östersunds kommun upptäcktes parasiten Cryptosprdium
2010, är av stort allmänintresse. Anders R Olsson ger förslag på att ”medborgarintresse”
kanske vore ett bättre uttryck istället för allmänintresse och det håller jag
med om.
Källor:
Häger Björn, Reporter – en grundbok
i journalistik (2013)
R Olsson, Yttrandefrihet och
tryckfrihet (2012)
Pressens Samarbetsnämnd, Spelregler
för press, tv och radio (2010)
