Blogginlägg B – Etik i medierna

Detta blogginlägg ska handla om mediernas etiska gränsdragningar. I boken Reporter beskriver författaren Björn Häger att Sverige förhållandevis har ganska fria lagar om tryckfrihet och att pressen själv skapat egna etiska regler (Häger 2013:268). Dessa regler finns presenterade i häftet Spelregler för press,tv och radio och de ska ses som ett stöd. Pressetik handlar om hänsyn, respekt och förhållning sätt vid utövandet av den publicistiska uppgiften. Bakom de pressetiska reglerna står Pressens samarbetsnämnd, där organisationerna Tidningsutgivarna, Svenska Journalistförbundet och Publicistklubben samarbetar. I boken Yttrandefrihet och tryckfrihet beskriver författaren Anders R Olsson att den enskildes skydd dominerar publicitetsreglerna (Olsson 2012:228ff). Huvudparagrafen lyder:

”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

I uppgiften skulle vi lyssna på ett av radioprogrammet Mediernas avsnitt (2009-01-31, http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795). I programmet diskuteras ett svårt publicistiskt övervägande i samband med mordet på en homosexuell man i Malmö som skedde före jul 2008. I programmet beskrivs det att olika medier har gjort olika värderingar i valet att publicera de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet. Det är här det svåra kommer in. Hur mycket ska man berätta om de misstänktas bakgrund? Paragraf tio i Spelregler för press, tv och radio lyder:

”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politiska tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”

Exempelvis publicerade kvällstidningen Aftonbladet att den ena gärningsmannen är djupt troende och aktiv i en religiös församling. Detta trots att polisen inte ser någon koppling kring gärningsmannens religiösa åskådning och brottet. Morgontidningen Sydsvenskan valde att inte gå ut med informationen kring gärningsmannens religiösa tro. Om jag hade varit ansvarig utgivare känns det i skrivande stund att jag skulle valt att inte publicera informationen kring gärningsmannens religiösa tro, i likhet med hur Sydsvenskan gjorde.  Därför att jag inte visste om bakgrunden hade något med mordet att göra. Om det under pågående polisutredning kommer fram att så var fallet kan det publiceras när det är bevisat. Upplever att det är svårt att säga om de medier som valde att publicera uppgifterna om religiös åskådning gjorde fel. De kanske valde ett sätt att vinkla nyheten utifrån journalistens egna värderingar och så att nyheten passade deras tidning och publik. Journalisten och författaren Anders R Olsson poängterar att de etiska reglerna ska läsas, tolkas och tillämpas individuellt av ansvarskännande publicister. Valet av fakta sker utifrån varje journalists grundläggande värderingar (Olsson 2012: 230,234). I boken Reporter går det läsa att genom att följa de pressetiska reglerna skapas trovärdighet (Häger 2013:346). Om jag var ansvarig utgivare skulle jag hellre vara försiktig med det som publicerades och tänka mycket på de etiska riktlinjerna som finns, för att just skapa trovärdighet hos läsarna.

Författaren Anders R Olsson förklarar i boken Yttrandefrihet och tryckfrihet att allmänintresset ska kunna grundas i något samhälleligt, ett gemensamt behov för medborgarna att känna till. Detta poängterar även Björn Häger i boken Reporter. När jag läste hur dessa författare definierade allmänintresset kände jag att det som diskuterats ovan, innehållet i Mediernas program från 2009. Att publicera gärningsmännens etnicitet och religiösa bakgrund borde inte vara ett allmänintresse. Eftersom detta kan påverka stora människogruppers tankar och känslor om en viss människogrupp och en viss religion. Tänker mig mer att nyheter som exempelvis när det i dricksvattnet i Östersunds kommun upptäcktes parasiten Cryptosprdium 2010, är av stort allmänintresse. Anders R Olsson ger förslag på att ”medborgarintresse” kanske vore ett bättre uttryck istället för allmänintresse och det håller jag med om.

Källor:

Häger Björn, Reporter – en grundbok i journalistik (2013)

R Olsson, Yttrandefrihet och tryckfrihet (2012)

Pressens Samarbetsnämnd, Spelregler för press, tv och radio (2010)